Jag hade en gång en blogg…

… och den skulle handla om konsten att springa en mil. Inga konstigheter, många gör det, eller hur?
Sen gick menisken åt fanders och jag plockade på mig en massa nya eländiga kilon. Och jag klagar vareviga dag på hur trist det är att kroppen inte hänger med på det huvudet vill. När jag säger att ”nu är det dags” tittar omgivningen medlidsamt på mig, ler lite och säger ”det där har vi hört förut.”
Det var likadant när jag skulle sluta med nikotin. Men jag gjorde det. Gjorde just det som ingen trodde skulle gå. Idag är jag nikotinfri sedan många år.

Så varför inte börja om? Huvudsaken är väl att jag själv tror på att det går.
I morgon. Då ska det ske. Om det så är sjuttielfte gången spelar ingen roll. Huvudsaken att det blir gjort. Och jag har ju min egen blogg där jag kan skriva och fundera över tillvaron.

monpellier1

Montpellier med mysiga gränder.

Nu något helt annat. Var nyligen i Frankrike, Montpellier. Bilderna är därifrån. Många promenader blev det, tack lilla menisken för att du höll! Så mycket att se, skulle kunna åka tillbaka i morgon för att se mer.
Är en kratta på franska, mina två år på gymnasiet på det glada 70-talet räcker inte långt, om man säger så.
Nåväl, alla var hur vänliga som helst och man kommer långt med gester och engelska.
Men jag la märke till en sak. När jag artigt säger på engelska, alternativt stapplande franska, att jag inte kan deras språk…. vad händer? Jo de tar ny sats och ut strömmar vackra franska ord. Som om jag på något magiskt sätt skulle börja förstå.
Det gör jag inte, tyvärr.

m29

Mysig stad

m16

Kalasgod fisk i Lattes, strax utanför Montpellier. En restaurang som inte såg så mycket ut för världen visade sig ha gudomligt god mat!

rullstol

Alltså, den här skylten…

Om du inte varit i Montpellier. Åk dit. Många jag känner har bott där, pluggat, varit aupair osv. Jag förstår dem.
Jag vill dit igen. Nu.
Förresten. Roliga skyltar är ju ett kärt ämne på internet. Här ovan en skylt vi hittade på Montpellier zoo. Vill inte vara rullstolsburen, om man säger så…
Eller, som en god vän beskrev det:
Först far den rullstolsburne ner i rasande fart. Ett äldre par tittar på. Sen reser sig den rullstolsburne och knatar upp för backen. Rullstolen behövs inte längre.
Så kan man också se det.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *