Att prata omkull latmasken

Om man har en blogg som handlar om att springa så måste man ju springa.
Det fattar väl varenda människa. Utom jag då, för jag har inte sprungit på ett par veckor…
Men i kväll blev det ändring på det! Äntligen.
Började fundera på saken när jag var på väg hit till Växjö. I Ljungby sken solen, det såg inbjudande ut när jag svängde av E4. I Alvesta spöregnade det och springbeslutet kändes plötsligt lite överilat. Okej, jogga när det regnar är så att säga både svett och dusch samtidigt, men ändå… Förresten, vad glad jag blev när bjässelångtradaren lastad med timmer svängde av i Alvesta. Slapp jag köra om den i hällregnet. Okej, man kan ligga kvar bakom, men hur kul är det med allt skvättande?
Väl framme i Växjö är det regnskurar och sol som slåss om utrymmet. Det där springet börjar gnaga i huvudet igen och jag diskuterar med mig själv. Operation övertalning:

Men det är Barnmorskorna i East End på tv.
Hört talas om Svt Play? Finfin uppfinning.
Det är regnigt.
Och? Vad har det med saken att göra?
Jag är hungrig.
Ta en skiva ost och lite vatten, sen när du sprungit blir maten mycket godare.
Skulle vara gott med lite choklad och te.
Håll klaffen. Iväg med dig. Men inte till affären, du ska ut i spåret.
Efter den diskussionen är saken ur världen och jag kommer iväg, Växjösjön runt. Promenerar mellan varven, men det är ändå skönt att ha tystat alla invändningar. Och jag är sannerligen inte ensam i spåret, det är gott om folk. Två tjejer springer förbi, de diskuterar någonting om ursprungsbefolkningar och 1900-talet.
Ursäkta, när de springer? Det var inte illa. Själv har jag fullt upp med flåset.
Möter två killar med en hund. Hinner uppfatta något om tapas och grillad kyckling. Sen är de borta.
Jefflar vad flåsigt det är nu. Men jag ska klara det. Bara ska.
Dessutom hinner jag se rara fågelungar tillsammans med vakande föräldrar medan jag gör mitt bästa för att undvika vattenpölar och mördarsniglar.
När rundan är klar är jag väldans stolt över mig själv. På gång igen, vad skönt!
Med svetten lackande och illrött ansikte kommer jag tillbaka till utgångspunkten.
Efteråt vankas dusch och omelett.
Och mitt bättre jag hade rätt. Det är kanongott.
Dessutom regnade det nästan inte alls.

 

3 reaktion på “Att prata omkull latmasken

  1. Så. Bra. Jobbat.
    För jag VET hur lätt det är det där att lyssna på fel tankar. Att se hinder istället för möjligheter. Och sen när man väl kommer iväg (är inte där själv än, men ska… snart… johodå…) då är det ju både roligt och skönt och som du säger inte alls särskilt dåligt väder när man befinner sig mitt i det.
    Hur kan man så totalt glömma bort den sköna känslan som ALLTID infinner sig efter ett träningspass? Man borde ju göra allt för att få uppleva den så ofta som möjligt…

    Och nu ska jag lägga in din sida som bokmärke i telefonen och paddan som ju är de jag ligger och tittar i när jag egentligen ska sova, här i datorn läser jag numera väldans sällan.

    Peppkram till dig och tack för träningslusten du just gav mig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *