Gubbvälde och starka kvinnor

Någon som trodde att damhockey är något nytt?
Glöm det. Den äldsta dokumenterade matchen med tjejer spelades runt 1890 vid Rideau Hall i Ottawa, Kanada.
En av spelarna var Isobel Stanley, dotter till Kanadas generalguvernör. Hon och två av hennes bröder hade sett en match 1888 och sen var hon fast.
Hennes pappa, lord Stanley himself började också gilla hockey.
Antar att de flesta hört talas om Stanley Cup? Just det, det var denne herr Stanley som donerade själva trofén. Synd att han inte gjorde det för damer också, men det kanske hade varit att begära för mycket av det sena 1800-talets syn på idrott och kvinnor.
Det skulle dessutom dröja ända till 1998 innan damhockeyn kom in i det olympiska programmet. Men idag växer sporten så det knakar världen över.

Vad har då det här med milspringande att göra?
Inte ett dugg, det var bara jag som satt och googlade och blev intresserad.
Kvinnor och idrott har inte alltid varit självklart, långt därifrån. Och det går inte bara att skylla på manliga fördomar. Det räcker att gå till mig själv får att se hur enkelt det var att få allt om bakfoten.
Jag minns när jag växte upp och spelade handboll. På den tiden ansågs det inte riktigt snyggt att tjejer hade muskler. Okej, jag var väl inte sådär jättemuskulös precis, men tillräckligt för att få jättekomplex när jag hade köpt mig en klänning med så kallade fjärilsarmar, ni vet lite tyg som flaxar ut från axlarna, typ. Man skulle väl vara liten, späd och skör, typ. Eller så inbillade jag mig. Strunt samma. Efter det blev jag tyvärr storrökare och idrott var något som flimrade förbi i en tv-ruta då och då… Blotta tanken på en armhävning fick mig nästan att ramla ihop. Tur att jag tänkt om…
För övrigt var jag aldrig speciellt bra på handboll, om nu någon undrar.

Men idrotten var länge mansdominerad. Eller som chefen för Stockholms stadion, Erik Bergvall, sa när han ville stoppa kvinnliga friidrottare från att delta i OS i Amsterdam 1928:

”En olympisk tävlan kräver sannerligen sin man. Varken kvinnans psyke eller fysik är lämpade för sådana tävlingar. Redan den andliga anspänningen är för mycket för hennes nervsystem, men även i rent fysiskt avseende är hon illa rustad för sådana kraftprov.”

Man kan inte annat än ta sig för pannan. Men det hade blåst motvind för kvinnlig idrott ända sedan antikens dagar. De hade inte ens rätt att titta på tävlingar med manliga utövare. Det var till och med dödsstraff  för en kvinna att titta på olympiska spel. Men det fanns ett undantag: Det var helt okej för jungfrur att gå och kolla.
Visst var inställningen dyster. Ändå fanns en tävling för kvinnor, i  Olympia, Heraea. Här ordnades vart fjärde år löpning 500 olympiska fot för kvinnor. 500 olympiska fot är 160,22 meter. Vinnarens belöning var en olivkrans.
Och jag klagade på en sommarklänning med fjärilsarmar… Jösses.

Källor Wikipedia och www.populärhistoria.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *