Årets första käringadopp

Äntligen sommarvärme. Fram med prickig baddräkt, vattenflaska och handduk. Iväg till stranden i Skummeslöv. Den gillar jag. Men promenera gick inte. Förbaskade menisk.
Det fick bli bada. Årets första dopp. Men inte hela jag, å nej. Det fick bli ett sånt där käringadopp.
Så här går det till:
Man går ut en bit i vattnet. Långsamt för att riktigt känna sig för. Varmt? Kallt? Du måste veta för att vara förberedd.
Efter moget övervägande kan du böja dig ner. Skvätt lite vatten på armarna, försiktigt. Nu ska huden knottra sig. Celluliterna minskar rejält i blotta förskräckelsen. Men ge inte upp för det! Skvätt lite mer, både armar och lår. Gå ut en bit till. Långsamt. Nu kan du skvätta lite vatten mellan brösten och lite mer på armarna. Avsluta med att klappa dig själv på kinderna. Våta händer så klart. Stå sen rakt upp, med armarna i midjan. Beundra utsikten, sommaren, havet och din egen prestation.
Återvänd in mot land. Vill du så skvätt lite till, om du känner för det.
Ett sådant dopp har jag tagit idag.
Snart är det dags för ett riktigt dopp, så klart. Med hela huvudet ner under vattnet. Kisa upp mot solen och bara njut!

13260261_10204651582489008_6651081079139758790_n

Kom förresten på att om jag strosar barfota längs stranden så är menisken snäll. På nästan folktom strand gick det bra att traska på, småsjungande för mig själv också. Sol, vågskvalp och lite melodier som finns i huvudet. Till exempel ”Det spelades bättre boll” med Torsson, ”En vintersaga” med Monica Törnell och ”Det gåtfulla folket” med Olle Adolphson.
Livet är bra gott ibland!

Jag hade en gång en blogg…

… och den skulle handla om konsten att springa en mil. Inga konstigheter, många gör det, eller hur?
Sen gick menisken åt fanders och jag plockade på mig en massa nya eländiga kilon. Och jag klagar vareviga dag på hur trist det är att kroppen inte hänger med på det huvudet vill. När jag säger att ”nu är det dags” tittar omgivningen medlidsamt på mig, ler lite och säger ”det där har vi hört förut.”
Det var likadant när jag skulle sluta med nikotin. Men jag gjorde det. Gjorde just det som ingen trodde skulle gå. Idag är jag nikotinfri sedan många år.

Så varför inte börja om? Huvudsaken är väl att jag själv tror på att det går.
I morgon. Då ska det ske. Om det så är sjuttielfte gången spelar ingen roll. Huvudsaken att det blir gjort. Och jag har ju min egen blogg där jag kan skriva och fundera över tillvaron.

monpellier1

Montpellier med mysiga gränder.

Nu något helt annat. Var nyligen i Frankrike, Montpellier. Bilderna är därifrån. Många promenader blev det, tack lilla menisken för att du höll! Så mycket att se, skulle kunna åka tillbaka i morgon för att se mer.
Är en kratta på franska, mina två år på gymnasiet på det glada 70-talet räcker inte långt, om man säger så.
Nåväl, alla var hur vänliga som helst och man kommer långt med gester och engelska.
Men jag la märke till en sak. När jag artigt säger på engelska, alternativt stapplande franska, att jag inte kan deras språk…. vad händer? Jo de tar ny sats och ut strömmar vackra franska ord. Som om jag på något magiskt sätt skulle börja förstå.
Det gör jag inte, tyvärr.

m29

Mysig stad

m16

Kalasgod fisk i Lattes, strax utanför Montpellier. En restaurang som inte såg så mycket ut för världen visade sig ha gudomligt god mat!

rullstol

Alltså, den här skylten…

Om du inte varit i Montpellier. Åk dit. Många jag känner har bott där, pluggat, varit aupair osv. Jag förstår dem.
Jag vill dit igen. Nu.
Förresten. Roliga skyltar är ju ett kärt ämne på internet. Här ovan en skylt vi hittade på Montpellier zoo. Vill inte vara rullstolsburen, om man säger så…
Eller, som en god vän beskrev det:
Först far den rullstolsburne ner i rasande fart. Ett äldre par tittar på. Sen reser sig den rullstolsburne och knatar upp för backen. Rullstolen behövs inte längre.
Så kan man också se det.