Att prata omkull latmasken

Om man har en blogg som handlar om att springa så måste man ju springa.
Det fattar väl varenda människa. Utom jag då, för jag har inte sprungit på ett par veckor…
Men i kväll blev det ändring på det! Äntligen.
Började fundera på saken när jag var på väg hit till Växjö. I Ljungby sken solen, det såg inbjudande ut när jag svängde av E4. I Alvesta spöregnade det och springbeslutet kändes plötsligt lite överilat. Okej, jogga när det regnar är så att säga både svett och dusch samtidigt, men ändå… Förresten, vad glad jag blev när bjässelångtradaren lastad med timmer svängde av i Alvesta. Slapp jag köra om den i hällregnet. Okej, man kan ligga kvar bakom, men hur kul är det med allt skvättande?
Väl framme i Växjö är det regnskurar och sol som slåss om utrymmet. Det där springet börjar gnaga i huvudet igen och jag diskuterar med mig själv. Operation övertalning:

Men det är Barnmorskorna i East End på tv.
Hört talas om Svt Play? Finfin uppfinning.
Det är regnigt.
Och? Vad har det med saken att göra?
Jag är hungrig.
Ta en skiva ost och lite vatten, sen när du sprungit blir maten mycket godare.
Skulle vara gott med lite choklad och te.
Håll klaffen. Iväg med dig. Men inte till affären, du ska ut i spåret.
Efter den diskussionen är saken ur världen och jag kommer iväg, Växjösjön runt. Promenerar mellan varven, men det är ändå skönt att ha tystat alla invändningar. Och jag är sannerligen inte ensam i spåret, det är gott om folk. Två tjejer springer förbi, de diskuterar någonting om ursprungsbefolkningar och 1900-talet.
Ursäkta, när de springer? Det var inte illa. Själv har jag fullt upp med flåset.
Möter två killar med en hund. Hinner uppfatta något om tapas och grillad kyckling. Sen är de borta.
Jefflar vad flåsigt det är nu. Men jag ska klara det. Bara ska.
Dessutom hinner jag se rara fågelungar tillsammans med vakande föräldrar medan jag gör mitt bästa för att undvika vattenpölar och mördarsniglar.
När rundan är klar är jag väldans stolt över mig själv. På gång igen, vad skönt!
Med svetten lackande och illrött ansikte kommer jag tillbaka till utgångspunkten.
Efteråt vankas dusch och omelett.
Och mitt bättre jag hade rätt. Det är kanongott.
Dessutom regnade det nästan inte alls.

 

Ett brev betyder så mycket

Ibland kommer man liksom av sig, andra saker tar upp ens tid. Så blev det för mig.
Men i går hände något. Hade gett mig ut på min vanliga promenad runt Växjösjön.

20150520_122534 Allt andades frid och ro, jag märkte att många fåglar är nästan helt orädda, tänker att de är vana vid människor. Kanske undrade just den här om jag hade något ätbart i fickorna? Det hade jag inte.

20150520_122207Plötsligt kom jag på en sak. Jag måste fylla i några papper och skicka iväg ett brev och det just denna dag. Glömska? Egentligen inte, men jag hade inte riktigt tänkt på hur bråttom det faktiskt var.
Så jag började springa. För första gången på länge. Rätt skor på fötterna, men annars var jag knappast klädd för jogging. Jag slutade stressa upp mig för det där brevet, bara sprang på och upptäckte hur roligt det är. Ljudet av joggingskor som slår i marken, vinden, flåset…

20150520_120629Tog en snabbdusch efteråt och iväg till stan för att posta det där brevet. Så det kom iväg i tid. Tack och lov.
På vägen hem hann jag till och med gå genom allén utanför Växjö lasarett. Njuter varje dag av all skir grönska.
Och nu har jag lovat mig själv att börja springa igen. Har jag sagt att jag ska springa en mil en vacker dag så ska jag. Känns bra att konditionen är bra mycket bättre än vad jag anade. Promenader är inte så dumt det heller.
Tänk att ett enkelt brev kan få sån fart på benen.

Vackra Växjö

Vart tog det där springet vägen? Det är inte hos mig i alla fall…
Men det får ta tid, det har jag ju bestämt. Och jag promenerar. Mycket.
Dagarna har varit fyllda med nya intryck, och det är bara positivt. Springet kommer tillbaka när jag är redo. Så jag har verkligen inte gett upp. Men just nu väljer jag att gå, så jag kan hinna se allt jag vill se.
Jag lär inte hinna med allt under de veckor jag jobbar här i Växjö. Får väl återvända hit, tänker jag. För den här stan är värd flera besök.
Noterar för mig själv att det kan ha sina sidor att köra ut ur en stad när det är mörkt… När jag skulle hem härom natten hamnade jag alldeles galet. Insåg mitt misstag när vägen blev smalare och smalare… Sen dök det upp en skylt som det stod Lilla Hultet på. Knappast riksväg 25 om man säger så. Men det redde ju upp sig, bara att vända bilen.
Nog om det, jag kör säkert rätt nästa gång.
Här är vackert! Lägger ut lite bilder från rundan i går. Strålande försommarväder och underbara miljöer. En sån där dag när det är härligt att gå på upptäcktsfärd.

20150511_121954

Träden sträcker sig ut mot vattnet.

20150511_122016

Här vill man vara och bara njuta av det vackra.

20150511_122257

Måste alltid ta bild på livbojar.

20150511_122556

Båtar på rad.

20150511_122637

Det blommar. Gult, gult, gult.

20150511_123149

Ännu mera utsikt.

20150511_123723

Traskar över bron.

20150511_124126

En vacker plats, här stannade jag till och vilade fötterna.

20150511_124839

Fantasifulla sittplatser med utsikt över sjön.

20150511_130149

Diskokulan i all ära, men sjöfåglarna var härliga.

20150511_131001 (1)

Närmar mig staden igen och går längs en lång och fin träbrygga.

Mannen med håret till höger

Fullt upp i dag, men först ska jag ta en tur i skogen. Kanske inte hinner uppdatera bloggen på några dagar. Medan jag fixar med tusen andra saker så kan jag ju dela med mig av en gammal historia som är alldeles sann:

Köerna ringlade långa utanför GeKås i Ullared den där blåsiga dagen någon gång på 1970-talet. Det var antydan till vår i luften. Påsklov tror jag det var, men jag kan ha fel.
Kompisen och jag hade fått ett uppdrag. Vi skulle sälja lotter till människorna som köade in till affären. Lotterna kostade en krona styck och vinsterna bestod av kaffe.
Och vi var två 14-åringar som skrattade åt det mesta och blev fnittriga som bara tonårstjejer kan.
Plötsligt fick vi se honom. Mannen med håret till höger. Han hade väldigt högt hårfäste samtidigt som det hår han hade var väldigt långt. I den här blåsten blev resultatet otroligt. Allt håret stod rakt ut från huvudet. Åt höger. Brunt, lockigt, fladdrande.
Skrattet bubblade upp, Gick inte att hejda. Sålde två lotter och de kunderna började skratta också. Fast de visste nog inte varför. Nitlotter var det också.
Så närmar vi oss mannen med håret till höger.
Han har också börjat skratta vid det här laget. Frågar vad lotterna kostar
– En krona stryck, råkar jag säga. Mannen med håret till höger gapskrattar.
– Men vad har ni två så roligt åt? Förutom att du inte kan säga styck?
– Ditt hår, frustar kompisen och jag lyckas bara nicka instämmande.
Nu skrattar vi så tårarna rinner.
– Ja det är väl fint, säger han och försöker platta till det. Utan resultat. Hårat bara fladdrar.
Munterheten har spridit sig till nästan hela kön. Och vi säljer lotter som aldrig förr.
Affärerna går lysande, det är skrattfest i snålblåsten.
Förresten, mannen med håret till höger vann inte något kaffe hos oss.
Han köpte lott hos det konkurrerande lotteriet. Och vann.
Han kom fram till oss med sitt nyvunna kaffe.
– Skrattar bäst som skrattar sist töser!