Snabba skor i spåret

När jag var liten var det aldrig tal om att mäta tider eller hur långt man sprang. Såvida vi inte lekte tävling förstås.
Men annars var springet till för att man just då var indian, häst, mystisk budbärare, jagad av en häxa eller bara allmänt snabb. Man måste vara snabb i brännboll till exempel, speciellt sista sträckan.
Jag kom att tänka på det idag när jag var ute och sprang. Blotta tanken fick mig att pinna på lite bättre.
Missförstå mig inte, jag har inget emot alla moderna apparater som mäter precis allt, steglängd, puls, millisekunder eller varför inte temperaturen i knävecken. Tycker man det är kul så ska man så klart ha alla de där grejorna.
För egen del nöjer jag mig med att kolla vad kroppen själv har att säga om saken. Samt en stegräknare. Fast glömmer jag stegräknaren är det inte så noga, huvudsaken att kroppen är med. Jag märker ju när springet blir mer än gået, att det faktiskt rör sig framåt, om än långsamt. Men varför ha bråttom?
Men nu var det ju så sagolikt effektivt att tänka på hundar, hästar och andra snabba saker.
Fast hundar kan vara lite knivigt, de ska ju stanna och nosa överallt, eller spåra. Kanske ingen bra idé när allt kommer omkring. Eller okej, kör för vinthund då.
Kanske just det som behövs? Vinthundar, travhästar eller varför inte sätta av i full galopp? Bara att välja.
När jag har tränat upp mig kanske jag också blir så där nördig med apparater av olika slag. Och milen ska jag ha koll på, fattas bara annat.
Men tills vidare kommer jag i form med en rejäl portion fantasi. Det är ju så mycket roligare då. Och jag har jäkligt snabba skor. Bara så ni vet.

Fina kläder och fina fötter

Vissa dagar tar det emot extra mycket. I går var en sådan dag. Det tog emot så mycket så jag åkte till Cassels och handlade kläder istället. De hade 25 procent på sitt sortiment, klart värt ett besök. Dessutom blev det rundvandring på Ikea, kom hem med två nya täcken.
I dag får det vara nog med undanflykter, jag ska ge mig iväg ut i skogen om en stund.20150427_100051Satt och googlade över morgonkaffet, funderingar kring det där med ont i fötterna.
Håller med goda vännen Barbro: Man få mer ont i fötterna när man går än när man springer. Kanske långpromenader frestar mer innan man tränat upp sig ordentligt?
Ändå belastar löpning mycket mer än att gå. Sen beror det så klart på vilket problem man har med tassarna… För egen del får jag rejält ont precis i främre delen av foten, precis före tårna.
Hittade en genomgång kring det där med fötter och bestämmer mig för att börja använda balansplattan vi har här hemma. Den ligger längst in i garderoben, inte använd på evigheter.

http://www.topphalsa.se/artiklar/Kom-i-form/Ont-nar-du-tranar—bli-fotsmart/

Upp och ut och gå…

20150422_145917
Man kan ju inte vara på språng hela tiden. I går blev
det långpromenad genom stad och skog med vårsol
som man aldrig kan få nog av. Jag började med att gå genom stan.20150422_151031
Vitsippor överallt just nu.
20150422_151905
Träd som kvicknar till, naturen har kommit på grön kvist igen.20150422_151840
Träd på fall.
20150422_155853
Efter sju kilometer fick jag ont i fötterna. Lite vila och det
gick över och jag traskade på i några kilometer till.
Blev nog nästan en mil sammanlagt.

Gubbvälde och starka kvinnor

Någon som trodde att damhockey är något nytt?
Glöm det. Den äldsta dokumenterade matchen med tjejer spelades runt 1890 vid Rideau Hall i Ottawa, Kanada.
En av spelarna var Isobel Stanley, dotter till Kanadas generalguvernör. Hon och två av hennes bröder hade sett en match 1888 och sen var hon fast.
Hennes pappa, lord Stanley himself började också gilla hockey.
Antar att de flesta hört talas om Stanley Cup? Just det, det var denne herr Stanley som donerade själva trofén. Synd att han inte gjorde det för damer också, men det kanske hade varit att begära för mycket av det sena 1800-talets syn på idrott och kvinnor.
Det skulle dessutom dröja ända till 1998 innan damhockeyn kom in i det olympiska programmet. Men idag växer sporten så det knakar världen över.

Vad har då det här med milspringande att göra?
Inte ett dugg, det var bara jag som satt och googlade och blev intresserad.
Kvinnor och idrott har inte alltid varit självklart, långt därifrån. Och det går inte bara att skylla på manliga fördomar. Det räcker att gå till mig själv får att se hur enkelt det var att få allt om bakfoten.
Jag minns när jag växte upp och spelade handboll. På den tiden ansågs det inte riktigt snyggt att tjejer hade muskler. Okej, jag var väl inte sådär jättemuskulös precis, men tillräckligt för att få jättekomplex när jag hade köpt mig en klänning med så kallade fjärilsarmar, ni vet lite tyg som flaxar ut från axlarna, typ. Man skulle väl vara liten, späd och skör, typ. Eller så inbillade jag mig. Strunt samma. Efter det blev jag tyvärr storrökare och idrott var något som flimrade förbi i en tv-ruta då och då… Blotta tanken på en armhävning fick mig nästan att ramla ihop. Tur att jag tänkt om…
För övrigt var jag aldrig speciellt bra på handboll, om nu någon undrar.

Men idrotten var länge mansdominerad. Eller som chefen för Stockholms stadion, Erik Bergvall, sa när han ville stoppa kvinnliga friidrottare från att delta i OS i Amsterdam 1928:

”En olympisk tävlan kräver sannerligen sin man. Varken kvinnans psyke eller fysik är lämpade för sådana tävlingar. Redan den andliga anspänningen är för mycket för hennes nervsystem, men även i rent fysiskt avseende är hon illa rustad för sådana kraftprov.”

Man kan inte annat än ta sig för pannan. Men det hade blåst motvind för kvinnlig idrott ända sedan antikens dagar. De hade inte ens rätt att titta på tävlingar med manliga utövare. Det var till och med dödsstraff  för en kvinna att titta på olympiska spel. Men det fanns ett undantag: Det var helt okej för jungfrur att gå och kolla.
Visst var inställningen dyster. Ändå fanns en tävling för kvinnor, i  Olympia, Heraea. Här ordnades vart fjärde år löpning 500 olympiska fot för kvinnor. 500 olympiska fot är 160,22 meter. Vinnarens belöning var en olivkrans.
Och jag klagade på en sommarklänning med fjärilsarmar… Jösses.

Källor Wikipedia och www.populärhistoria.se

Mannen som gick och blev kändis

Hur kul skulle det vara att gå närmare 17,7 mil i en lerig park? Skulle väl kännas sådär…
Men det finns en man som gjort det. Han hette Robert Barclay och han måste verkligen ha varit en uthållig herre. Han gick 110 miles på 19 timmar och 27 minuter. Året var 1801 och han hade säkert inte såna där tjusiga skor som vi har idag, med dämpning och finesser som heter Ultra Boost eller Cosmic Boost…
Nej, Robert var en ihärdig man som traskade på där i leran med alldeles vanliga skor.
Inte så konstigt att denne skotte var känd som ”The famous pedestrian.”
Här ett axplock av hans bedrifter:
1802: 64 miles på tio timmar (103 km)
1805: 72 miles mellan frukost och middag (116 km)
1806: 100 miles på 19 timmar längs dåliga vägar (161 km)
Hans största bedrift var ”The thousand hour walk” mellan den 1 juni och 12 juli 1809 på Newmarket. Robert Barclay gick 1 000 miles under 1 000 timmar för att vinna 1 000 guineas.
Det sägs att han följdes av massor med människor under sin 42 dagar långa promenad, alla ville se hans bragd. Det var en riktig folkfest.
Jag tycker det låter jättehäftigt, en ensam snubbe som traskar på och alla vill se honom, steg för steg. Karln var ju en riktig kändis på sin tid, tack vare sitt promenerande!
Han lär dessutom ha blivit rik på kuppen.
Den första natten efter promenaden såg han till att bli väckt två eller tre gånger. Han var rädd att kroppen skulle ta skada om övergången från konstant ansträngning till lång vila blev för abrupt. Han gick också ner rejält i vikt: från 84,5 kilo till 70 kilo. Det sägs att han hade använt extra tunga skor en del av sträckan, hur orkade karln?
Kommer att tänka på Forrest Gump när han sprang genom USA, inga jämförelser i övrigt.
Robert Barclay dog 1854, 75 år gammal, sedan han blivit sparkad av en häst.
Källa Wikipedia

 

 

Tightsen är inte tajta

Nej, det ska inte handla om blommande körsbärsträd. Jag lägger in bilden bara för att det är så vackert. Och nu blommar det, fantastiskt att bara gå runt och titta på härligheten. Och det har jag gjort. Kan inte få nog.

601003_4194010308062_1053768024_n
Över till annat. Jag kom ut i skogen i dag. Gået och springet höll på i 3,3 kilometer. Ska verkligen inte skryta med någon superkondis, för det har jag inte. Dessutom är det ju de där kilona…. Jobbar på det.
Hann inte många meter förrän jag upptäckte att mina gamla tights minsann inte är så tajta längre.
De kasar. Springer några steg. Stannar, dra upp tightsen. Så höll det på ett tag.
Till sist drog jag upp dem rejält och vek ner linnet innanför.
Möter en äldre dam i supersnygga träningskläder, till och med hennes pannband matchar. Och fort går hon!
Fortsätter min runda och muttrar lite över kasande tights och söndertvättad tröja. Sicken outfit…
Men än sen. Huvudsaken är väl att jag springer, att fåglarna kvittrar och marken är full av vitsippor och en och annan maskros. Man kan inte bli annat än på gott humör av sånt!
Sista biten går det riktigt bra, till och med så bra att tightsen slutar kasa.
Det sista jag gör är att lyfta stock i utegymmet vid parkeringen. Träna armar skadar ju inte. En kråka kraxar så högt så jag håller på att tappa stocken i ren förskräckelse. Det har sina sidor att träna i naturen.
Någon bild från rundan med de kasande tightsen blir det inte. Nån måtta får det allt vara. Körsbärsträd är betydligt vackrare, om man säger så.
Och jag är väldigt nöjd med dagen.

Maten gör kilona, motionen grammen

10522095_10201451226922119_6822481722442811900_n

De här fina figurerna stod på vårt frukostbord när vi bodde på hotell i Åtvidaberg i somras.

Det är baske mig inte lätt att träna upp sig om man är rund som en boll. Okej, lite överdrift, men ändå.
Senaste tiden har kilona börjat försvinna, men man kan faktiskt inte träna sig smalare. Maten gör kilona, motionen gör grammen, som någon klok sa.
Och jag har viktväktat, viktklubbat, matdagbokat, nutrilettat, tjurat, gett upp och… äsch, vi glömmer det. Man sitter där med sina äckliga fiberhavregryn och lättmjölk. Inte blir det bättre på lunchen när det är dags för tonfisk och läskig sås på lättmjölk och vatten… Vareviga gång har jag blivit vrålhungrig och sur.
Dessutom envisas lättrecepten med att använda margarin och det är en jäkla förolämpning mot smaklökarna. Riktigt ruggigt.
Så nu har jag bestämt mig för att det får bli lchf och bli som det blir. Jag har aldrig gillat vare sig pasta eller mackor. Potatis och ris är strunt samma. Så nästan lchf har det varit i ett par år. Men inte riktigt.
Nu har det varit lågkolhydrat för hela slanten ett tag. De två första dagarna var lite segare, men sen blev det fart! Pigg, mätt och nöjd. Och vågen har inte varit så snäll på länge.
Jag har blivit riktigt matglad.
Det handlar inte om att stoppa i sig kopiösa mängder fett, snarare att återgå till normalt ätande. Jag tycker ärligt att konstgjorda grejer som lightprodukter är en konstig idé. Oftast med socker i. Som dessutom smakar plast.

10247350_10201384873463324_1723707110832345928_n

God och hemlagad bearnaise.

Numera blir det massor av goda grönsaker, det går att variera i det oändliga.
Jag får dessutom användning för min stora matlagningstalang här i livet: Att vispa ihop en äkta bearnaise. Det är faktiskt väldigt enkelt. Och gott blir det också. Till det mesta.
Numera vispar jag ihop det utan att kolla recept. Annars verkar det här helt okej:
http://receptfavoriter.se/recept/bearnaisesas-bearnaisesas.html
Hollandaise är också väldigt enkelt.
http://alltommat.se/recept/hollandaisesas/
Knepet? Vispa, vispa, vispa. Och håll nere värmen.

Man kan ju alltid ta bussen…

Handen på hjärtat, har du fuskat någon gång?
Jag har det, i Monopol bland annat. Och mina barn fuskade också i Monopol och tyckte det var väldigt konstigt att jag inte märkte något.
Idrottare fuskar också, och nu struntar jag i alla stollar som dopar sig. Sånt är bara sorgligt.
Det finns fuskare som är roliga att läsa om. Till exempel maratonlöparen Rob Sloan 2011. Han hade några kilometer kvar på maratonloppet i England. Men trött, som han antagligen var, så bestämde han sig för att ta bussen istället för att springa. En bit före mål hoppade han av bussen och anslöt sig till de andra löparna. Karln kom trea, men fuskat avslöjades. Till sist var han tvungen att erkänna. Allt enligt bland annat en artikel i Aftonbladet.

Den 21 april 1980 vann Rosie Ruiz damklassen i Boston maraton. Eller?
Hennes seger ansågs som en bragd. Hur sjutton hade det gått till? Ruiz hade noll koll på det där med träning och maraton.
Året innan hade hon sprungit New York maraton, eller nej, inte hela vägen. Hon skulle bryta loppet, men det bar sig inte bättre än att hon registrerades bland de andra löparna när hon sneddade över till målområdet.
Har läst på en del sajter att hon faktiskt tog tunnelbanan i New York. Att hon alltså fuskade medvetet redan då.
Hennes tid var så bra att hon kvalificerade sig för Boston Maraton.
Väl i Boston ville hon inte göra arbetskamraterna besvikna. Så hon hoppade på en spårvagn och gav sig in i loppet en bra bit längre fram. Men det hon inte visste var att hennes fusk ledde till att hon tog ledningen och vann loppet.
Först åtta dagar senare blev hon avslöjad. Hur det gick till? Jo, hon fanns inte registrerad vid kontrollstationerna… Dessutom hade hon blivit sedd när hon anslöt till loppet igen, direkt från publiken vid sidan av banan. Och hon blev också sedd när hon valde att ta sig fram med hjälp av kollektivtrafiken istället för sina egna ben.
Hon blev en kändis på kuppen och googlar man hennes namn ger det 602 000 träffar.
Jag har läst om henne bland annat på Wikipedia.
Hon finns på Youtube också:
https://www.youtube.com/watch?v=GTddpIIOAQg

För egen del har jag inte fuskat. Det blev boxaerobics i går och en himla massa promenerande. I dag är det fredag och vilodag.

 

 

 

Glad Påsk!

Bild

20150404_095409
Fick ett träningsryck i torsdags. Måste säga att det kom alldeles oväntat och oplanerat.  Energisk som sjutton. Satte igång med boxaerobics och i dag blev det en tur i skogen.

Det där med boxaerobics började för några år sedan när jag köpte en dvd med Suzanne Cox. Har haft en del tränings-dvd:er förut, men de flesta har för lågt tempo, är för tråkiga, är för… bara trista.
Men den här får fart på flåset! Och jag kan stuffa på här hemma i vardagsrummet utan att behöva bry mig om någonting annat än själva träningen.IMC625DOkej, världens roligaste är det kanske inte, och jag är knappast någon vacker syn… Men det går snabbt  att komma igång. Kan inte skylla på opackad träningsväska, osnygga träningskläder, hittar inte vattenflaskan, har för många bilringar eller något annat. Bra skor är däremot ett måste. Så det jabbas, boxas, sparkas, sprintas och skuttas. Lägg till lite hantlar och jag blir alldeles slut efteråt.
I morse blev det skogen och springet blir mer och mer. Fast fågelkvittret, solen och glittrande vatten var bäst!
Och nu ska det firas påsk. Utan godis, men med ägg, toast Skagen och revbensspjäll.
Ha det gott!

Sorry Persbrandt

Jag springer i behagligt tempo. Allt känns bra. Enda problemet är att jag inte vet vart jag ska. Så det blir rundor fram och tillbaka, letande, sökande. Men nix, jag är vilse.
Fast springet är det inget fel på!
Plötsligt kör en stor svart bil upp jämte mig. Micke Persbrandt sticker ut huvudet och säger:
– Du kan få skjuts på ett villkor. Att du tittar på premiären av nya Beckfilmen på CMore.
Där någonstans börjar insikten komma att jag drömmer, det där första steget mot att vakna.
Sorry Persbrandt. Eller om det var Gunvald Larsson kanske…Har inte CMore, så den där Beckfilmen är inte aktuell.
Dessutom verkar jag ha sett den där reklamen på tv lite för många gånger.
Tror jag ska ut och springa istället för att glo på tv.
Just så får det bli.