Milens mästare 2

Hon var överlägsen på 10 000 meter. På 5 000 meter. På maraton. Norskan Ingrid Kristiansen, född 1956 i Trondheim, var den riktigt stora löparstjärnan på 1980-talet.
Hon slog världsrekord flera gånger på de långa distanserna.
Dessutom har hon vunnit flera stora maratonlopp, bland annat New York, Boston och London.
Största OS-meriten är fjärdeplatsen i Los Angeles 1984.
Maraton för damer dök förresten inte upp som mästerskapsgren förrän vid EM 1982.
Så visst var det tajming för Ingrid Kristiansen, eller som hon själv uttrycker saken på sin blogg:

”Hadde jeg vært 10 år eldre hadde jeg aldri fått vist hvilket utholdenhets talent jeg hadde.”

Norge är ju skidor, skidor, och återigen skidor. Att Ingrid Kristiansen har en bakgrund i sitt lands nationalsport förvånar väl knappast. 1978 var hon med vid skid-VM i Lahti. Hon kom på 21:a plats på fem kilometer.
Okej, det var en massa resultat.

Enligt boken ”Löpning – en världshistoria” av Thor Gotaas, ville Ingrid Kristiansens mamma att hon skulle lägga löparkarriären på hyllan när hon fick barn.
Icke så. Hon fortsatte sin fantastiska idrottskarriär. I dag tror jag inte någon skulle komma på tanken att kvinnliga idrottare ska lägga av bara för att de fått barn. Tiderna förändras, tack och lov.
Jag blev ärligt förvånad när jag upptäckte hur sent långdistanser för damer togs upp som VM- och OS-grenar. Å andra sidan hade inte Vasaloppet någon officiell damklass förrän 1997.
Ingrid Kristiansen har en egen hemsida om man vill veta mer om hennes löparfilosofi.
Hittade ett särskilt inlägg om kvinnor och idrott och blir glad av hennes slutkläm:

”Så alle idrettsglade jenter/kvinner stå på og driv din idrett med humør – trivsel og glede!!”

Har läst en del i bloggen och ska fortsätta med det, även om min norska inte är den bästa.
Men här finns massor av inspiration!

På youtube kan du se henne vinna VM-finalen på 10 000-meter i Rom 1987 i överlägsen stil:
https://www.youtube.com/watch?v=9_fnpE3-H-M

Källor:
Wikipedia
http://www.ingridkristiansen.com

 

PS. I dag har jag varit ute och sprungit!

 

Och där blev det städat!

Träningsdag och städdag. På samma gång. Bara att sätta i gång.
Plockar undan tvätt, sätter på tvättmaskinen, städar i badrummet, sjunger Bang a boomerang falskt och rensar avloppet. Fram med dammsugaren, springer upp för trappan och hämtar mer tvätt. Börjar dammsuga, varför är det äggskal i vardagsrumsmattan? Springer upp för trappan med några böcker, ner igen. Tappar glas i golvet, det går inte sönder, tack för det. Fortsätter dammsuga och torkar av Moraklockan. Dammsuger sofforna, hittar fler äggskal. Slänger in tvätt i maskinen och in med ett rent lass i torktumlaren. Läser Platsbanken, börjar torka golv. Duschar yuccapalmerna, bäddar och torkar lite fler golv. Sjunger Honky tonk women falskt och torkar ut i fönstren. Ställer in Kalle Ankas jul på rätt plats i bokyllan. Springer upp för trappan, oklart varför, ner igen. Läser ett trevligt mejl, dricker vatten, springer upp för trappan och städar badrummet på ovanvåningen. Det var ju därför jag skulle upp förut. Dammsuger trappan och ovanvåningen. Springer ner och plockar fram karré ur frysen, torkar lite fler golv, plockar undan och skakar mattor. Klart!
Visst ja, ska ju lägga ut mattorna på golven också. Så. Klart.

Det där med armar…

20150323_101836Har bestämt att jag måste förnya gymkortet. Den
som ska springa milen behöver muskler och ork
i hela kroppen.
Men i väntan på det tog vi ett rejält tag i trädgården, maken och jag. Gräva, kratta, plantera, köra bort gamla höstlöv… Rena gympasset för sjutton! Dessutom blev det fint.
Efter passet i trädgården blev det en sväng i skogen. Valde stavgång i dag.
Efter det ville inte mina armar vara med längre… Känns som två lealösa sparrisar ungefär.Träningsvärken är på gång. Eller träningskvitto som en god vän alltid brukar säga.
Tog en vilodag i går. Höll dessutom på att somna i tv-soffan till Fortitude. När jag skulle gå och sova på riktigt fick jag baske mig mjölksyra i benen av att gå uppför trappan.
Och jag ska springa en mil? Rena skämtet…Tänkte jag innan jag somnade.
Skönt att vakna på morgonen och känna att man har massor med energi. Det fick självförtroendet att växa lika snabbt som påskliljorna i trädgården…
Hittade en intressant länk om det här med att springa en mil:

http://aktivtraning.se/lopning/milen-ratt-upplagg-for-milen

Hur långt är det?

Hur lång är en mil? 10 kilometer, eller 10 000 meter svarar de flesta.
Milen som vi känner den här i Sverige tillkom 1889 när svensk-norska unionen införde metersystemet.
Före 1889 räknade vi i alnar. 18 000 alnar var 10 689 meter.
Går vi ännu längre tillbaka i tiden blir det rörigt, det fanns inte något enhetligt mått. Varje landskap hade sin egen mil. 1649 blev det ändring på den saken och man bestämde att Upplandsmilen skulle gälla. Den var 10 688,54 meter. En mil skulle ange avståndet mellan gästgivaregårdarna.
Kanske behövde de ta paus lite oftare i Småland. Där var en mil 7 000 meter. Innan Upplandsmilen tog över alltså.

Källa: Wikipedia

Milens mästare 1

Det finns de som verkligen kan springa. Fort och länge. Jag kan inte det, men jag tittar gärna på människor som kan. Eller läser om dem.
När maken och jag promenerade började vi prata om idrottsstjärnor från förr.
Tjecken Emil Zatopek var en riktig mästare bland långdistanslöparna.
Han räknas som en av de främsta genom tiderna.
Zatopek föddes 1922 och hade sin storhetstid åren efter andra världskriget. Han slog det ena världsrekordet efter det andra, sammanlagt 18 stycken. 1948 tog han hem det olympiska guldet på 10 000 meter. Vid samma olympiad knep han silvermedaljen på 5 000 meter. Fyra år senare, vid spelen i Helsingfors, krossade han allt motstånd. Det blev guld på 5 000 meter, 10 000 meter och i maraton.
Jag hittade en sak som han lär ha sagt:

”Om du vill vinna någonting, spring 100 meter.
Om du vill uppleva någonting, spring ett maraton.”

Emil Zatopek dog efter en hjärnblödning 2000. Han blev 78 år.
2002 avtäcktes en staty i brons av honom i Prag.

Vill du se honom springa? Här är han!

https://www.youtube.com/watch?v=3c4Z8cbcIiA

Stavar mig fram

Plockade fram gångstavarna som en god granne gav mig för en tid sedan. Om man låtsas att man åker skidor blir det riktigt svettigt. Inser att jag har usel kondition.
Den 24 maj är det förresten dags för Stavmilen, med start på Gärdet i Stockholm.
Den 25 september är det dags igen för tävlingssugna stavgångare, den här gången på Lidingö.
Jag nöjde mig med 5,2 kilometer stavgång i lugnt tempo. Andra får sköta om det där med tävlandet. Men om jag blir en hängiven stavgångare så ska jag lägga de där tävlingarna på minnet.

 

Springet ska bli mer än gået

I går tog jag en runda med maken. Han gick och jag småjoggade lite av och till. Mest av om sanningen ska fram. Men alla måste ju börja någonstans och så småningom ska springet bli mer än gået.
Något av det bästa med skogsslingan är alla andra motionärer. Ung som gammal, med eller utan hund, med eller utan stavar. Nästan alla hälsar de glatt när vi kommer traskande.
Utom de som verkligen springer, och det är väl ingen som begär så där mitt i flåset.
Men en vänlig blick möter jag hos de flesta. Och jag tycker det är härligt att se andra fara fram i skogen. Det är dit jag ska, jag med.
I sinom tid.
Känner mig nöjd och njuter av fågelsången.