Minns du Hysén på knä?

Om jag ber på mina bara knän…snälla lilla menisken kan du inte bara skärpa dig nu?
Nej, så roligt ska vi visst inte ha det. Jag fortsätter halta runt, smörja med Voltaren och väntar på bättre tider. Motionscyklar och tränar med Wonder Core Smart (vilket namn förresten…)

Apropå det här med mil, man kan ju ta sig fram på olika sätt. Fråga Glenn Hysén, fotbollsspelare och expertkommentator. När norska Rosenborg skulle möta Chelsea i Champions League 2007 lovade Hysén att krypa 12 mil om Rosenborg skulle lyckas ta poäng. Rosenborg låg femma i norska serien och formen var det lite si och så med.
Giganterna Chelsea var skyhöga favoriter, dessutom med hemmaplan, Stamford Bridge.
Men Rosenborg kryssade. I den 24:e minuten slog Marek Sapara en frispark från vänsterkanten. Miika Koppinen mötte upp och sköt bollen högt i mål.
Andrej Sjevtjenko kvitterade för Chelsea, men närmre kom inte laget. Rosenborg fixade ett bragdkryss.
”Jag och min stora käft” sa Glenn Hysén.
Några veckor senare åkte han till Norge och kröp inför jublande hemmafans när Rosenborg mötte Schalke.
Fast några 12 mil blev det inte. Men det var nog krypandet som var huvudsaken.
Källor: Aftonbladet och fotbollskanalen.se

Gubbvälde och starka kvinnor

Någon som trodde att damhockey är något nytt?
Glöm det. Den äldsta dokumenterade matchen med tjejer spelades runt 1890 vid Rideau Hall i Ottawa, Kanada.
En av spelarna var Isobel Stanley, dotter till Kanadas generalguvernör. Hon och två av hennes bröder hade sett en match 1888 och sen var hon fast.
Hennes pappa, lord Stanley himself började också gilla hockey.
Antar att de flesta hört talas om Stanley Cup? Just det, det var denne herr Stanley som donerade själva trofén. Synd att han inte gjorde det för damer också, men det kanske hade varit att begära för mycket av det sena 1800-talets syn på idrott och kvinnor.
Det skulle dessutom dröja ända till 1998 innan damhockeyn kom in i det olympiska programmet. Men idag växer sporten så det knakar världen över.

Vad har då det här med milspringande att göra?
Inte ett dugg, det var bara jag som satt och googlade och blev intresserad.
Kvinnor och idrott har inte alltid varit självklart, långt därifrån. Och det går inte bara att skylla på manliga fördomar. Det räcker att gå till mig själv får att se hur enkelt det var att få allt om bakfoten.
Jag minns när jag växte upp och spelade handboll. På den tiden ansågs det inte riktigt snyggt att tjejer hade muskler. Okej, jag var väl inte sådär jättemuskulös precis, men tillräckligt för att få jättekomplex när jag hade köpt mig en klänning med så kallade fjärilsarmar, ni vet lite tyg som flaxar ut från axlarna, typ. Man skulle väl vara liten, späd och skör, typ. Eller så inbillade jag mig. Strunt samma. Efter det blev jag tyvärr storrökare och idrott var något som flimrade förbi i en tv-ruta då och då… Blotta tanken på en armhävning fick mig nästan att ramla ihop. Tur att jag tänkt om…
För övrigt var jag aldrig speciellt bra på handboll, om nu någon undrar.

Men idrotten var länge mansdominerad. Eller som chefen för Stockholms stadion, Erik Bergvall, sa när han ville stoppa kvinnliga friidrottare från att delta i OS i Amsterdam 1928:

”En olympisk tävlan kräver sannerligen sin man. Varken kvinnans psyke eller fysik är lämpade för sådana tävlingar. Redan den andliga anspänningen är för mycket för hennes nervsystem, men även i rent fysiskt avseende är hon illa rustad för sådana kraftprov.”

Man kan inte annat än ta sig för pannan. Men det hade blåst motvind för kvinnlig idrott ända sedan antikens dagar. De hade inte ens rätt att titta på tävlingar med manliga utövare. Det var till och med dödsstraff  för en kvinna att titta på olympiska spel. Men det fanns ett undantag: Det var helt okej för jungfrur att gå och kolla.
Visst var inställningen dyster. Ändå fanns en tävling för kvinnor, i  Olympia, Heraea. Här ordnades vart fjärde år löpning 500 olympiska fot för kvinnor. 500 olympiska fot är 160,22 meter. Vinnarens belöning var en olivkrans.
Och jag klagade på en sommarklänning med fjärilsarmar… Jösses.

Källor Wikipedia och www.populärhistoria.se

Mannen som gick och blev kändis

Hur kul skulle det vara att gå närmare 17,7 mil i en lerig park? Skulle väl kännas sådär…
Men det finns en man som gjort det. Han hette Robert Barclay och han måste verkligen ha varit en uthållig herre. Han gick 110 miles på 19 timmar och 27 minuter. Året var 1801 och han hade säkert inte såna där tjusiga skor som vi har idag, med dämpning och finesser som heter Ultra Boost eller Cosmic Boost…
Nej, Robert var en ihärdig man som traskade på där i leran med alldeles vanliga skor.
Inte så konstigt att denne skotte var känd som ”The famous pedestrian.”
Här ett axplock av hans bedrifter:
1802: 64 miles på tio timmar (103 km)
1805: 72 miles mellan frukost och middag (116 km)
1806: 100 miles på 19 timmar längs dåliga vägar (161 km)
Hans största bedrift var ”The thousand hour walk” mellan den 1 juni och 12 juli 1809 på Newmarket. Robert Barclay gick 1 000 miles under 1 000 timmar för att vinna 1 000 guineas.
Det sägs att han följdes av massor med människor under sin 42 dagar långa promenad, alla ville se hans bragd. Det var en riktig folkfest.
Jag tycker det låter jättehäftigt, en ensam snubbe som traskar på och alla vill se honom, steg för steg. Karln var ju en riktig kändis på sin tid, tack vare sitt promenerande!
Han lär dessutom ha blivit rik på kuppen.
Den första natten efter promenaden såg han till att bli väckt två eller tre gånger. Han var rädd att kroppen skulle ta skada om övergången från konstant ansträngning till lång vila blev för abrupt. Han gick också ner rejält i vikt: från 84,5 kilo till 70 kilo. Det sägs att han hade använt extra tunga skor en del av sträckan, hur orkade karln?
Kommer att tänka på Forrest Gump när han sprang genom USA, inga jämförelser i övrigt.
Robert Barclay dog 1854, 75 år gammal, sedan han blivit sparkad av en häst.
Källa Wikipedia

 

 

Hur långt är det?

Hur lång är en mil? 10 kilometer, eller 10 000 meter svarar de flesta.
Milen som vi känner den här i Sverige tillkom 1889 när svensk-norska unionen införde metersystemet.
Före 1889 räknade vi i alnar. 18 000 alnar var 10 689 meter.
Går vi ännu längre tillbaka i tiden blir det rörigt, det fanns inte något enhetligt mått. Varje landskap hade sin egen mil. 1649 blev det ändring på den saken och man bestämde att Upplandsmilen skulle gälla. Den var 10 688,54 meter. En mil skulle ange avståndet mellan gästgivaregårdarna.
Kanske behövde de ta paus lite oftare i Småland. Där var en mil 7 000 meter. Innan Upplandsmilen tog över alltså.

Källa: Wikipedia