Fängslande att trampa

Motionscykel. Ett evigt trampande, med början och slut, men utan att komma någonstans. Allt går ut på att försöka göra något annat under tiden så man inte tänker på det där trampandet.
Musik, tv-serie, kolla pulsen, kolla farten, kolla hur mycket det är kvar, zappa mellan kanalerna, försöka läsa (gick sådär). Men för guds skull, tänk inte på trampandet. Runt, runt, runt.

Nej det är inte roligt. Inte det minsta. Men jag gör ju en insats för menisken, den där delen av mitt vänstra knä som fortsätter trilskas. Det ska läka ihop, det har jag bestämt. Och jag är envis. Så det blir motionscykel.

kvinnofengelsee

Tv4 Guld visar australiensiska kultserien Kvinnofängelset.

För ett antal år sedan tyckte jag det var riktigt kul. Jobbade till strax efter midnatt och när jag kom hem satte jag mig på cykeln och kollade samtidigt på den australiensiska serien Kvinnofängelset.
Just nu går den på tv4 Guld. Så i morse när jag skulle jag cykla satte jag igång Kvinnofängelset på tv4play.
Bea Smith hade rymt.
Och jag trampade.
Judy Bryant kallade sin bikini för ett sängöverkast.
Och jag trampade.
Mr Douglas från styrelsen var odräglig för att Bea hade rymt.
Och jag trampade.
Joan Ferguson var ännu odrägligare för Bea hade ju snott hennes uniform. Och rymt.
Och jag trampade.
Nola McKenzie var också odräglig. För Bea hade snott hennes pengar.
Och jag trampade.

 

 

 

Grundstött springprojekt

Ibland blir det inte som man tänkt sig…
Har sällan upplevt en sommar med så mycket promenader. Det var fantastiskt roligt med alla nya miljöer. Hela sommaren tänkte jag att det där springet, det ska jag ta itu med
till hösten.

20150819_115835

Jag hade en gång en båt… Gick förbi den här många gånger i somras, på Saltö i Karlskrona.

Okej. Nu är det höst. Men här sitter jag utan ett enda spring, men däremot med ett
värkande knä som vägrar att bli bra.
Springprojektet har kapsejsat, kan man väl säga, därav bilden. Gått på grund, seglat
i kvav… whatever.
Efter tre veckor med ömmande knä kanske det är dags att gå till doktorn. Det skadar
väl inte att ta reda på vad som har gått galet. Men jag är mest sur över att inte kunna röra på mig som jag vill, nu när hösten visar sig från sin bästa sida.
Jag tänker inte ge mig. Men springet lär väl dröja ett tag till.
Under tiden kan jag ju sätta fart på bloggen igen.

Så hamnade jag i Karlskrona

Inte lätt att ha koll på springandet när man jobbar och far runt hela tiden.
Ärligt. Jag har inte haft tid. Nu har jag i alla fall hamnat i Karlskrona, det är sommar och det är en himla fin stad. I går traskade jag ut till Dragsö, där finns de där röda stugorna som man hittar på bordstabletter och vykort. Sinnebilden av Sverige sägs det. Kanske det. Vackert är det  i alla fall.

20150610_190446

Dessutom var jag ju tvungen att ta det obligatoriska kortet på livboj. Man måste få ha sina fixa idéer, eller hur?

20150611_123010

Så promenader, det blir det. Måste ju se mig omkring. Tur för mig att jag inte satt upp några mål för när jag ska lyckas med den där milen. Bara att jag ska. En sak i taget, känner att jag behöver liter lugn och ro och promenader här i Karlskrona. Jag vill gå när jag ska upptäcka saker här.

20150611_123355

Just det, passerade Jarramas i förmiddags. Om du undrar över henne så finns det att läsa här:  http://sv.wikipedia.org/wiki/HMS_Jarramas_%281900%29
Tjusig är hon i alla fall.
Och nu ska jag iväg och jobba.

 

Att prata omkull latmasken

Om man har en blogg som handlar om att springa så måste man ju springa.
Det fattar väl varenda människa. Utom jag då, för jag har inte sprungit på ett par veckor…
Men i kväll blev det ändring på det! Äntligen.
Började fundera på saken när jag var på väg hit till Växjö. I Ljungby sken solen, det såg inbjudande ut när jag svängde av E4. I Alvesta spöregnade det och springbeslutet kändes plötsligt lite överilat. Okej, jogga när det regnar är så att säga både svett och dusch samtidigt, men ändå… Förresten, vad glad jag blev när bjässelångtradaren lastad med timmer svängde av i Alvesta. Slapp jag köra om den i hällregnet. Okej, man kan ligga kvar bakom, men hur kul är det med allt skvättande?
Väl framme i Växjö är det regnskurar och sol som slåss om utrymmet. Det där springet börjar gnaga i huvudet igen och jag diskuterar med mig själv. Operation övertalning:

Men det är Barnmorskorna i East End på tv.
Hört talas om Svt Play? Finfin uppfinning.
Det är regnigt.
Och? Vad har det med saken att göra?
Jag är hungrig.
Ta en skiva ost och lite vatten, sen när du sprungit blir maten mycket godare.
Skulle vara gott med lite choklad och te.
Håll klaffen. Iväg med dig. Men inte till affären, du ska ut i spåret.
Efter den diskussionen är saken ur världen och jag kommer iväg, Växjösjön runt. Promenerar mellan varven, men det är ändå skönt att ha tystat alla invändningar. Och jag är sannerligen inte ensam i spåret, det är gott om folk. Två tjejer springer förbi, de diskuterar någonting om ursprungsbefolkningar och 1900-talet.
Ursäkta, när de springer? Det var inte illa. Själv har jag fullt upp med flåset.
Möter två killar med en hund. Hinner uppfatta något om tapas och grillad kyckling. Sen är de borta.
Jefflar vad flåsigt det är nu. Men jag ska klara det. Bara ska.
Dessutom hinner jag se rara fågelungar tillsammans med vakande föräldrar medan jag gör mitt bästa för att undvika vattenpölar och mördarsniglar.
När rundan är klar är jag väldans stolt över mig själv. På gång igen, vad skönt!
Med svetten lackande och illrött ansikte kommer jag tillbaka till utgångspunkten.
Efteråt vankas dusch och omelett.
Och mitt bättre jag hade rätt. Det är kanongott.
Dessutom regnade det nästan inte alls.

 

Ett brev betyder så mycket

Ibland kommer man liksom av sig, andra saker tar upp ens tid. Så blev det för mig.
Men i går hände något. Hade gett mig ut på min vanliga promenad runt Växjösjön.

20150520_122534 Allt andades frid och ro, jag märkte att många fåglar är nästan helt orädda, tänker att de är vana vid människor. Kanske undrade just den här om jag hade något ätbart i fickorna? Det hade jag inte.

20150520_122207Plötsligt kom jag på en sak. Jag måste fylla i några papper och skicka iväg ett brev och det just denna dag. Glömska? Egentligen inte, men jag hade inte riktigt tänkt på hur bråttom det faktiskt var.
Så jag började springa. För första gången på länge. Rätt skor på fötterna, men annars var jag knappast klädd för jogging. Jag slutade stressa upp mig för det där brevet, bara sprang på och upptäckte hur roligt det är. Ljudet av joggingskor som slår i marken, vinden, flåset…

20150520_120629Tog en snabbdusch efteråt och iväg till stan för att posta det där brevet. Så det kom iväg i tid. Tack och lov.
På vägen hem hann jag till och med gå genom allén utanför Växjö lasarett. Njuter varje dag av all skir grönska.
Och nu har jag lovat mig själv att börja springa igen. Har jag sagt att jag ska springa en mil en vacker dag så ska jag. Känns bra att konditionen är bra mycket bättre än vad jag anade. Promenader är inte så dumt det heller.
Tänk att ett enkelt brev kan få sån fart på benen.

Vackra Växjö

Vart tog det där springet vägen? Det är inte hos mig i alla fall…
Men det får ta tid, det har jag ju bestämt. Och jag promenerar. Mycket.
Dagarna har varit fyllda med nya intryck, och det är bara positivt. Springet kommer tillbaka när jag är redo. Så jag har verkligen inte gett upp. Men just nu väljer jag att gå, så jag kan hinna se allt jag vill se.
Jag lär inte hinna med allt under de veckor jag jobbar här i Växjö. Får väl återvända hit, tänker jag. För den här stan är värd flera besök.
Noterar för mig själv att det kan ha sina sidor att köra ut ur en stad när det är mörkt… När jag skulle hem härom natten hamnade jag alldeles galet. Insåg mitt misstag när vägen blev smalare och smalare… Sen dök det upp en skylt som det stod Lilla Hultet på. Knappast riksväg 25 om man säger så. Men det redde ju upp sig, bara att vända bilen.
Nog om det, jag kör säkert rätt nästa gång.
Här är vackert! Lägger ut lite bilder från rundan i går. Strålande försommarväder och underbara miljöer. En sån där dag när det är härligt att gå på upptäcktsfärd.

20150511_121954

Träden sträcker sig ut mot vattnet.

20150511_122016

Här vill man vara och bara njuta av det vackra.

20150511_122257

Måste alltid ta bild på livbojar.

20150511_122556

Båtar på rad.

20150511_122637

Det blommar. Gult, gult, gult.

20150511_123149

Ännu mera utsikt.

20150511_123723

Traskar över bron.

20150511_124126

En vacker plats, här stannade jag till och vilade fötterna.

20150511_124839

Fantasifulla sittplatser med utsikt över sjön.

20150511_130149

Diskokulan i all ära, men sjöfåglarna var härliga.

20150511_131001 (1)

Närmar mig staden igen och går längs en lång och fin träbrygga.

Mannen med håret till höger

Fullt upp i dag, men först ska jag ta en tur i skogen. Kanske inte hinner uppdatera bloggen på några dagar. Medan jag fixar med tusen andra saker så kan jag ju dela med mig av en gammal historia som är alldeles sann:

Köerna ringlade långa utanför GeKås i Ullared den där blåsiga dagen någon gång på 1970-talet. Det var antydan till vår i luften. Påsklov tror jag det var, men jag kan ha fel.
Kompisen och jag hade fått ett uppdrag. Vi skulle sälja lotter till människorna som köade in till affären. Lotterna kostade en krona styck och vinsterna bestod av kaffe.
Och vi var två 14-åringar som skrattade åt det mesta och blev fnittriga som bara tonårstjejer kan.
Plötsligt fick vi se honom. Mannen med håret till höger. Han hade väldigt högt hårfäste samtidigt som det hår han hade var väldigt långt. I den här blåsten blev resultatet otroligt. Allt håret stod rakt ut från huvudet. Åt höger. Brunt, lockigt, fladdrande.
Skrattet bubblade upp, Gick inte att hejda. Sålde två lotter och de kunderna började skratta också. Fast de visste nog inte varför. Nitlotter var det också.
Så närmar vi oss mannen med håret till höger.
Han har också börjat skratta vid det här laget. Frågar vad lotterna kostar
– En krona stryck, råkar jag säga. Mannen med håret till höger gapskrattar.
– Men vad har ni två så roligt åt? Förutom att du inte kan säga styck?
– Ditt hår, frustar kompisen och jag lyckas bara nicka instämmande.
Nu skrattar vi så tårarna rinner.
– Ja det är väl fint, säger han och försöker platta till det. Utan resultat. Hårat bara fladdrar.
Munterheten har spridit sig till nästan hela kön. Och vi säljer lotter som aldrig förr.
Affärerna går lysande, det är skrattfest i snålblåsten.
Förresten, mannen med håret till höger vann inte något kaffe hos oss.
Han köpte lott hos det konkurrerande lotteriet. Och vann.
Han kom fram till oss med sitt nyvunna kaffe.
– Skrattar bäst som skrattar sist töser!

 

Fina kläder och fina fötter

Vissa dagar tar det emot extra mycket. I går var en sådan dag. Det tog emot så mycket så jag åkte till Cassels och handlade kläder istället. De hade 25 procent på sitt sortiment, klart värt ett besök. Dessutom blev det rundvandring på Ikea, kom hem med två nya täcken.
I dag får det vara nog med undanflykter, jag ska ge mig iväg ut i skogen om en stund.20150427_100051Satt och googlade över morgonkaffet, funderingar kring det där med ont i fötterna.
Håller med goda vännen Barbro: Man få mer ont i fötterna när man går än när man springer. Kanske långpromenader frestar mer innan man tränat upp sig ordentligt?
Ändå belastar löpning mycket mer än att gå. Sen beror det så klart på vilket problem man har med tassarna… För egen del får jag rejält ont precis i främre delen av foten, precis före tårna.
Hittade en genomgång kring det där med fötter och bestämmer mig för att börja använda balansplattan vi har här hemma. Den ligger längst in i garderoben, inte använd på evigheter.

http://www.topphalsa.se/artiklar/Kom-i-form/Ont-nar-du-tranar—bli-fotsmart/

Upp och ut och gå…

20150422_145917
Man kan ju inte vara på språng hela tiden. I går blev
det långpromenad genom stad och skog med vårsol
som man aldrig kan få nog av. Jag började med att gå genom stan.20150422_151031
Vitsippor överallt just nu.
20150422_151905
Träd som kvicknar till, naturen har kommit på grön kvist igen.20150422_151840
Träd på fall.
20150422_155853
Efter sju kilometer fick jag ont i fötterna. Lite vila och det
gick över och jag traskade på i några kilometer till.
Blev nog nästan en mil sammanlagt.

Gubbvälde och starka kvinnor

Någon som trodde att damhockey är något nytt?
Glöm det. Den äldsta dokumenterade matchen med tjejer spelades runt 1890 vid Rideau Hall i Ottawa, Kanada.
En av spelarna var Isobel Stanley, dotter till Kanadas generalguvernör. Hon och två av hennes bröder hade sett en match 1888 och sen var hon fast.
Hennes pappa, lord Stanley himself började också gilla hockey.
Antar att de flesta hört talas om Stanley Cup? Just det, det var denne herr Stanley som donerade själva trofén. Synd att han inte gjorde det för damer också, men det kanske hade varit att begära för mycket av det sena 1800-talets syn på idrott och kvinnor.
Det skulle dessutom dröja ända till 1998 innan damhockeyn kom in i det olympiska programmet. Men idag växer sporten så det knakar världen över.

Vad har då det här med milspringande att göra?
Inte ett dugg, det var bara jag som satt och googlade och blev intresserad.
Kvinnor och idrott har inte alltid varit självklart, långt därifrån. Och det går inte bara att skylla på manliga fördomar. Det räcker att gå till mig själv får att se hur enkelt det var att få allt om bakfoten.
Jag minns när jag växte upp och spelade handboll. På den tiden ansågs det inte riktigt snyggt att tjejer hade muskler. Okej, jag var väl inte sådär jättemuskulös precis, men tillräckligt för att få jättekomplex när jag hade köpt mig en klänning med så kallade fjärilsarmar, ni vet lite tyg som flaxar ut från axlarna, typ. Man skulle väl vara liten, späd och skör, typ. Eller så inbillade jag mig. Strunt samma. Efter det blev jag tyvärr storrökare och idrott var något som flimrade förbi i en tv-ruta då och då… Blotta tanken på en armhävning fick mig nästan att ramla ihop. Tur att jag tänkt om…
För övrigt var jag aldrig speciellt bra på handboll, om nu någon undrar.

Men idrotten var länge mansdominerad. Eller som chefen för Stockholms stadion, Erik Bergvall, sa när han ville stoppa kvinnliga friidrottare från att delta i OS i Amsterdam 1928:

”En olympisk tävlan kräver sannerligen sin man. Varken kvinnans psyke eller fysik är lämpade för sådana tävlingar. Redan den andliga anspänningen är för mycket för hennes nervsystem, men även i rent fysiskt avseende är hon illa rustad för sådana kraftprov.”

Man kan inte annat än ta sig för pannan. Men det hade blåst motvind för kvinnlig idrott ända sedan antikens dagar. De hade inte ens rätt att titta på tävlingar med manliga utövare. Det var till och med dödsstraff  för en kvinna att titta på olympiska spel. Men det fanns ett undantag: Det var helt okej för jungfrur att gå och kolla.
Visst var inställningen dyster. Ändå fanns en tävling för kvinnor, i  Olympia, Heraea. Här ordnades vart fjärde år löpning 500 olympiska fot för kvinnor. 500 olympiska fot är 160,22 meter. Vinnarens belöning var en olivkrans.
Och jag klagade på en sommarklänning med fjärilsarmar… Jösses.

Källor Wikipedia och www.populärhistoria.se