Figur med svampöron som promenadsällskap?

Trodde aldrig att jag skulle falla för det. Pokémon Go. Inte min grej, eller?
Först installerade  jag det i mobilen av ren nyfikenhet. En sån där figur dök upp direkt,
i havet precis utanför mitt fönster.
Va? Vad är det för kul med det? Telefonen vibrerar så fort en ny sån där figur är i faggorna. Jag tog bort det igen. Himmel vad störigt.

pokemon_go_logo
Nog fick vi en trevande start, Pokémon och jag. Men med en kär vän som guide fastnade jag, otroligt nog.
Men de heter en jädrans massa konstiga saker. En del är söta, men skenet bedrar.
Fångade en som hade jättesöta öron. Det berättade jag glatt och fick till svar:
”Det är inte öron, när han utvecklas blir det svampar som växer i hjärnan.”
Hemska tanke. Bestämmer att det är söta öron och inte några knäppa svampar.
Kom på en bra sak: De där figurerna tvingar en att ta en kort paus under promenaderna. Suveränt! Känns mycket bättre i knäet och fötterna blir inte alls så trötta, trots att jag är ute länge.
Det var som tusan, jag är visst Pokémon Go-spelare. Kära nån. Gamla människan.
Svampar i hjärnan… herregud… muttrar.

 

Matlagning kan vara knivigt

Jag måste ta en diskussion med mig själv om köksknivar. I mitt kök är de flesta halvslöa saker som aldrig kan fixa snyggt skurna morötter eller tomater. Glöm det.
I veckan var jag hur som helst tvungen att köpa några nya knivar. Sylvassa.
Mina tjusiga planer på snyggt skurna tomater gick åt fanders direkt. Två rejäla rispor på fingrarna och ilfart till affären för att köpa plåster.
Efter det blev jag mer försiktig. Och det gick riktigt bra.
Häromkvällen blev jag lite väl kaxig i min nyvunna förmåga att skära upp saker.
Den här gången var det squash. Inledde starkt, snabbt och säkert hackade jag upp den.
Så plötsligt. Vänster pekfinger. Ett rejält jack. En något blodig historia med massor av plåster, svordomar och självömkan.
Jag tror jag ska hålla mig till de slöare knivarna i lådan. Vi är gamla bekanta. Riktiga kompisar egentligen. Aldrig att blodvite uppstår där inte.
Nu har jag en hel drös med plåster på fingrarna som skvallrar om vilken klant jag är.

Man är ju rädd om livhanken

Det har hänt något mellan mig och långtradare. Jag gillar dem inte, även om de flesta körs av duktiga chaufförer som har trafikvett så det räcker och blir över.
Men så finns det de där andra. De som får mig att ogilla motorvägar, ha hjärtat i halsgropen, en fot på gaspedalen, en redo för bromsen och en hand redo att tuta. På helspänn med andra ord.

1977 var mitt körkort sprillans nytt. En tidig måndagsmorgon kom jag körande genom Västerås, motorväg. Låg i ytterfilen och skulle köra om en långtradare. Plötsligt började åbäket svänga ut i vänsterfilen. Var ju nästan förbi, så helt panikslagen valde jag att trycka gasen i botten och hann precis slinka undan.
Sen hände ingenting på många år. Men förra sommaren var det dags igen. Och denna sommaren igen. Samma visa. Långtradarchaufförer som inte ser sig för utan bara svänger ut i vänsterfilen. Nu har det hänt flera gånger och jag blir både rädd och less på samma gång.
Nu senast bromsade jag och tutade flera gånger. Hann precis undan. Några av dem vinkar, kanske menat som en ursäkt? Det hjälper inte, jag blir lika sur och rädd ändå.

Det kan ju bero det på att långtradarna blivit fler. Det blir ju automatiskt fler drullar på vägarna. Finns ju personbilsförare som kör som krattor också, det ska gudarna veta. Häromveckan kom en dåre och körde om i högerfilen och tvingade sig sen in i vänsterfilen Jamen tjena.
Förresten finns det personbilsförare som heller inte ser sig för innan de ska köra om. Det vet jag. Fast det har inte hänt just mig lika ofta.

Numera väljer jag ofta bort motorvägarna, om jag kan. Det är för hetsigt och för stressigt.
Snart är det dags att köra till Karlskrona, en tur på 22 mil. Jag tar det lugnt. Man är ju rädd om livhanken.
För övrigt älskar jag att köra bil. Trots allt.

Kalasgod gratäng

Hade en rejäl portion köttfärssås över sen middagen i går. I kylen låg aubergine och squash och väntade. Fick bli lite letande på nätet och den som söker finner:
http://www.recepten.se/recept/auberginegrataeng.html

gratäng1

Min variant är inte vegetarisk, köttfärssåsen ska ju med. Men gott blev det.
Ska absolut lagas fler gånger. Det vegetariska alternativet står säkert på middagsbordet vilken dag som helst.

Årets första käringadopp

Äntligen sommarvärme. Fram med prickig baddräkt, vattenflaska och handduk. Iväg till stranden i Skummeslöv. Den gillar jag. Men promenera gick inte. Förbaskade menisk.
Det fick bli bada. Årets första dopp. Men inte hela jag, å nej. Det fick bli ett sånt där käringadopp.
Så här går det till:
Man går ut en bit i vattnet. Långsamt för att riktigt känna sig för. Varmt? Kallt? Du måste veta för att vara förberedd.
Efter moget övervägande kan du böja dig ner. Skvätt lite vatten på armarna, försiktigt. Nu ska huden knottra sig. Celluliterna minskar rejält i blotta förskräckelsen. Men ge inte upp för det! Skvätt lite mer, både armar och lår. Gå ut en bit till. Långsamt. Nu kan du skvätta lite vatten mellan brösten och lite mer på armarna. Avsluta med att klappa dig själv på kinderna. Våta händer så klart. Stå sen rakt upp, med armarna i midjan. Beundra utsikten, sommaren, havet och din egen prestation.
Återvänd in mot land. Vill du så skvätt lite till, om du känner för det.
Ett sådant dopp har jag tagit idag.
Snart är det dags för ett riktigt dopp, så klart. Med hela huvudet ner under vattnet. Kisa upp mot solen och bara njut!

13260261_10204651582489008_6651081079139758790_n

Kom förresten på att om jag strosar barfota längs stranden så är menisken snäll. På nästan folktom strand gick det bra att traska på, småsjungande för mig själv också. Sol, vågskvalp och lite melodier som finns i huvudet. Till exempel ”Det spelades bättre boll” med Torsson, ”En vintersaga” med Monica Törnell och ”Det gåtfulla folket” med Olle Adolphson.
Livet är bra gott ibland!

Jag hade en gång en blogg…

… och den skulle handla om konsten att springa en mil. Inga konstigheter, många gör det, eller hur?
Sen gick menisken åt fanders och jag plockade på mig en massa nya eländiga kilon. Och jag klagar vareviga dag på hur trist det är att kroppen inte hänger med på det huvudet vill. När jag säger att ”nu är det dags” tittar omgivningen medlidsamt på mig, ler lite och säger ”det där har vi hört förut.”
Det var likadant när jag skulle sluta med nikotin. Men jag gjorde det. Gjorde just det som ingen trodde skulle gå. Idag är jag nikotinfri sedan många år.

Så varför inte börja om? Huvudsaken är väl att jag själv tror på att det går.
I morgon. Då ska det ske. Om det så är sjuttielfte gången spelar ingen roll. Huvudsaken att det blir gjort. Och jag har ju min egen blogg där jag kan skriva och fundera över tillvaron.

monpellier1

Montpellier med mysiga gränder.

Nu något helt annat. Var nyligen i Frankrike, Montpellier. Bilderna är därifrån. Många promenader blev det, tack lilla menisken för att du höll! Så mycket att se, skulle kunna åka tillbaka i morgon för att se mer.
Är en kratta på franska, mina två år på gymnasiet på det glada 70-talet räcker inte långt, om man säger så.
Nåväl, alla var hur vänliga som helst och man kommer långt med gester och engelska.
Men jag la märke till en sak. När jag artigt säger på engelska, alternativt stapplande franska, att jag inte kan deras språk…. vad händer? Jo de tar ny sats och ut strömmar vackra franska ord. Som om jag på något magiskt sätt skulle börja förstå.
Det gör jag inte, tyvärr.

m29

Mysig stad

m16

Kalasgod fisk i Lattes, strax utanför Montpellier. En restaurang som inte såg så mycket ut för världen visade sig ha gudomligt god mat!

rullstol

Alltså, den här skylten…

Om du inte varit i Montpellier. Åk dit. Många jag känner har bott där, pluggat, varit aupair osv. Jag förstår dem.
Jag vill dit igen. Nu.
Förresten. Roliga skyltar är ju ett kärt ämne på internet. Här ovan en skylt vi hittade på Montpellier zoo. Vill inte vara rullstolsburen, om man säger så…
Eller, som en god vän beskrev det:
Först far den rullstolsburne ner i rasande fart. Ett äldre par tittar på. Sen reser sig den rullstolsburne och knatar upp för backen. Rullstolen behövs inte längre.
Så kan man också se det.

 

Värper fram en majonnäs

Ska man göra majonnäs ska alla ingredienser vara rumstempererade. Det vet till och med jag, trots att jag aldrig gjort majonnäs. Och här ska lagas egen i eftermiddag. Så det så.
Jag plockade fram varenda grej. Ställde fram noggrant på diskbänken. Trodde jag.
Äggen. Varför står äggen kvar i kylen? Hur kan jag glömma dem?
Slarver.
Plockar ut dem direkt, de är förstås iskalla.
”Lägg en handduk om, då värms de snabbare”, tipsar sonen.
Så gick det ett tag. Sen kom den, idén. Det alldeles självklara.
Jag kan ju stoppa in de där kalla äggen innanför mina egna kläder. Det värmer, jag håller för sjutton 37 grader. Perfekt för kylskåpskalla ägg.
Jag är säkert vare sig den första eller sista som fixar temperaturen så här. Hur som helst, med äggen i tryggt förvar innanför tightsen kan jag nog fatta hur det är att vara en värpande höna.
Bäst att sitta still så det inte händer en olycka… Tror inte att det skulle vara någon angenäm upplevelse med råa ägg rinnande längs kroppen. Den känslan vill jag inte ens tänka på. Men förhoppningsvis tar inte det här så lång tid. De är inte lika kalla längre, känner jag.
Jag ska ha den där majonnäsen. Kläckte idén i förmiddags när jag handlade och jag ger mig inte.
Visst, det finns en tub Kavli i kylen. Klart jag kan ta fram den. Men hur kul är det?

http://www.koket.se/per_morberg/_/agg_och_mejeri/hemlagad_majonnas/

När rädslan kokade över

Tryckkokare. En gryta som ska göra maten godare på kortare tid. Uppfunnen av den franske fysikern Denis Papin 1681.
En himla bra manick, egentligen. Men den var min barndoms största skräck.
Kommer inte ihåg hur gammal jag var, men jag minns rädslan. Hur tryckkokaren lät och hur den såg ut.

tryck-kokareDen där apparaten på spisen. Ryker och pyser. Ibland är den rätt lugn, så plötsligt ryker och låter det jättemycket. Den exploderar säkert när som helst. Då kan hela huset flyga i luften. Står i dörren, vågar inte gå in i köket. Hjärtat bultar, vågar inte, vågar inte. Kan knappt svälja, det dånar liksom i öronen. Plötsligt gör grytan ett jättepys och jag rusar tillbaka till mitt rum. Men jag vill gå ut och måste igenom köket. Efter en liten stund smyger jag tillbaka till dörren. Kikar fram lite halvt gömd bakom den. Vågar inte tala om att jag är rädd när mamma lagar mat.
Nu är jag så rädd så jag blir kissnödig också. Måste ta mig förbi
. Måste.
Plötsligt kommer mamma.
– Men står du där? säger hon och börjar pyssla med maten på spisen.
Om mamma är i köket kan det ju inte vara så farligt? Jag tar mod till mig, tar sats och springer förbi.
– Jag är hungrig! ropar jag, överlycklig för att faran är över för den här gången.

Jag känner ingen som äger en tryckkokare. Kanske ett husgeråd som fallit lite i glömska? Såg en tv-kock för en tid sedan som visade tryckkokare och talade om hur himla bra de är.
Vad är då en tryckkokare? Jo, ett slutet kärl som är lufttätt. Maten tillagas med högre tryck och temperatur. Att allt står rätt till i grytan justeras av en ventil, om jag fattat det hela rätt. Gissar att det var den där ventilen som skrämde vettet ur mig när jag var barn.
Men jag är faktiskt inte rädd för tryckkokare längre. Fast jag äger ingen.

Här står lite om Denis Papin:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Denis_Papin
och om tryckkokare:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Tryckkokare
Det finns många som gillar matlagning i tryckkokare:
http://www.tryckkokning.se/

 

 

Triss i lidande

Långfredag. Äntligen är det dags. Sitter med min traditionella Trisslott som inhandlas varje år just den här dagen. Långfredag är en sorgedag, så varför inte lida lite ekonomiskt? Tänker jag bittert, men hoppas ändå på lite tur. Så här gick det:
100 000
Vore underbart. Semesterresa. Sol, värme. Och en slant över till ny bil. Yes! Två till så…
30 med TV
Oj, kanske får åka till Stockholm och skrapa i tv! Det kan ju göra mig jätterik. Dags att planera för ett nytt liv. Falukorv och vitkål, släng er i väggen, här ska det levas på en helt annan nivå.
100 000
Spänningen stiger, blir nästan kallsvettig. Här är något stort på gång. En till så. Kanske ska kolla in lite resmål direkt. Förbereda mig liksom. Palmer, jag vill ha palmer. Och paraplydrinkar. Och sol.
1 000
Se där. Påskmiddagen kan bli något extra i år. Fast jag missar palmerna. Kanske kan köpa en palm, en sån där liten en som vissnar när jag misskött den i en månad ungefär.
Bättre än inget.
150
Skrapa vidare. Ny lott i så fall. Man får vara glad för det lilla. Kanske borde skrapa med ett teskedsskaft istället för pekfingret. Går och hämtar tesked.
60
Ett bakslag. Jäkla tesked. Den betyder nog otur. Åter till pekfingret. Vem vet det kan vara magiskt.
10 000
Jag visste det! Bättre ordning om jag skrapar med pekfingret. 10 000 räcker ju ett tag, eller hur? Kan ta en weekendresa till Köpenhamn. Gå på Ströget och shoppa.
60
Jamensåatt…
1 000
Påskmiddag var det ja. Få se, kan börja skriva inköpslista. Glöm inte palmen. Om jag köper såna där små paraplyer och lite juice kan jag ha paraplydrinkssemester på låtsas. Med palmen på bordet kan det funka.
1 000 000
Nu snackar vi magiskt pekfinger. Nu kan jag pensionera mig på någon exotisk ö med palmer och paraplydrinkar. Åka till New York om jag får lappsjuka. Vad är väl Köpenhamn mot en runda på Manhattan?  Måste förresten ha en egen pool. Gärna med rutschkana, bara för att det är kul. Bilen, måste byta ut bilen. Skaffa en travhäst, skaffa en jättehäftig cykel…. Äsch det kanske inte räcker till allt, måste prioritera. Men nu är jag på gång.
500
Undrar om de har såna där palmer på Coops blomsteravdelning? Ska köpa lite fler ägg också och baka muffins.
500
Påskskinkan puttrar på spisen.Tur att alla räkningar är betalda.Hur kunde jag någonsin få för mig att man kan bli miljonär en långfredag? En dag som är skapad för lidande?
Nynnar på Nationalteaterns ”Livet är en fest”:
Men nästa långfredag ja då försöker vi igen!
Extrachansen: 10 000
Håna mig bara, plåga mig bara! Vad ska jag med den till, det hjälper ju inte.

PS Jag har köpt Trisslott varje långfredag i över 20 år. Mitt bästa resultat är en ny lott, tror det var 2004.
Plötsligt händer det. Not.
Glad Påsk!

Det där var riktigt larvigt

Ibland är jag en riktig surkärring, som en surdegslimpa ungefär…
Och lika mycket gapskratt åt dumheter som serveras mig.
Tittade på Gomorron Sverige häromdagen. De hade ett matinslag som handlade om hur sagolikt bra det är att äta insekter. Framtidens proteinkälla och allt det där. Har inga större synpunkter på det. Men, resten…
Tanken är att man ska lägga insekterna på en välsmakande macka. Intill insektskreatören står en kvinna från Brödinstitutet.
Vad hon säger?
”Bröd är klimatsmart.”  I varannan mening, helst varje. Till sist blir det riktigt löjligt. Kommer att tänka på den gamla klassikern från 1976, ”6-8 brödskivor om dagen”.
Här står Svt-kocken och pratar insekter, programledarna funderar på vad det smakar.
Vi tar med lite fräscha grönsaker…
Det smakar lite krispigt…
Bröd är klimatsmart!
Kan det passa till fredagsmyset?
Titta vilka härliga färger…
Bröd är klimatsmart!
Och så håller det på, snacka om illa dold brödreklam.
Jag börjar trumma med fingrarna mot soffbordet. Småle. Vet inte om jag ska vara irriterad eller skratta. Men jag måste ju kolla upp det.
Och visst är det så. Brödinstitutet har en ny kampanj som handlar om hur klimatsmart bröd är. Svt köper bageribranschens budskap med hull och hår.
Nej, jag tänker inte leta länkar, det var liksom för dumt för det.
Förresten äter jag sällan bröd och inga kampanjer i världen kan få mig på andra tankar. Man får bara ont i magen och inte är det särskilt gott heller. Men om andra gillar bröd så är det inget jag har åsikter om, var och en gör väl som man själv tycker är bäst.
Och varför reta upp sig på det här?  Varför sitta och skratta åt det?
Jo, om det ska kampanjas så vill jag veta att jag är utsatt för en kampanj. Det som fick mig att ana oråd var det eviga tjatet från Brödinstitutkvinnan. En (bröd)skiva som hakat upp sig. Det var helt enkelt väldigt illa genomfört. Skrattretande illa.
Och nu har jag visst hjälpt Brödinstitutet i deras kampanj, men strunt samma.
Jag tänker inte ha åsikter om hur klimatsmart bröd är. Även om jag tvivlar. Ack se den biologiska mångfalden breda ut sig över vete/rågåkrarna. Not.
Konstgödsel i brist på kossor.
Lagom är bäst, eller?
Men taffliga kampanjer blir riktigt, riktigt löjligt.
Så, nu fick jag vara lite surkärring och samtidigt skratta lite.
Någon kvällsmacka blir det inte.
Kanske ska testa insekter?